Den finanskris som grasserar globalt bygger långt på förväntningar – svikna förväntningar. Måtte inte samma ske med den enorma förväntningsfront som byggs upp kring USA:s tillträdande president Barack Obama.

 Mediahajp är det lindrigaste ordet för Obama-febern just nu. Känns som om jordens medeltemperatur stigit med en grad bara på grund av detta fenomen. Med ett psykoanalytiskt språkbruk; på Obama projiceras all världens längtan – som substitut för bristvaran, förtroendet mellan bank & bank / människa & människa.

 En av de mer spridda one-liners som Obama använt – formulerade av någon spökskrivare, reklambyrå, tankesmedja, sak samma vem – är Change that we can believe in. 

 Vem inkluderas i ”we”? Vilken förändring skall ”vi” tro på? Messias som frälser Mammon ur dödens käftar?

 Mina förväntningar på Obama är måttfulla:

 a. ”we” betyder åtminstone några fler än George W:s allierade på hemma- och bortaplan

b.  i stället för att snacka om förändring – be the change – har egentligen redan uppfyllts

c. Messias drev ut månglarna ur templet; Obama driver in mäklarna på en marknad med en gnutta mer CSR, corporate social responsibility än före kraschen.

Eller är det att kräva too much: Etiska fonder, finns den arten mer?