Livslångt lärande (LLL)är ett begrepp som har förändrats under årtiondenas lopp, ja egentligen under hela Svenska studieförbundets 50 år långa historia. Dessutom varierar innehållet beroende på om vi talar om förhållandena i utvecklingsländer t.ex. i Afrika, där det långt handlar om läskunnighetsprojekt för vuxna analfabeter i fattiga förhållanden. I Europa har livslångt lärande handlat om att människan utvecklar sina kunskaper och kompetenser under hela livet, och att lärandet fortsätter även utöver det formella skolsystemet.

En snabb check på Wikipedia ger definitionen att livslångt lärande “..är en livslång, frivillig och självmotiverande strävan efter kunskap, antingen av personliga eller av professionella orsaker.” Definitionen är egentligen ganska bra, speciellt detta med frivillighet och självmotivation borde ju passa bra in på de finlandssvenska organisationernas kurs- och frivilligverksamhet.

Låt mig ändå göra en liten historisk exkursion i hur synen på LLL har förändrats över årtiondena och pejla detta i nuläget inom organisationerna:

-          på 1960- och 70-talen myntade UNESCO uttrycket lifelong education , och menade med det en länk mellan det formella utbildningssystemet och annat lärande: man talade om tre kategorier – formellt, non-formellt och informellt lärande. Vi kan ta följande exempel på kurser som passer in i kategorierna: första hjälpkurserna som FRK ordnar är till sin karaktär formella med en klar läroplan, körsång och –övningar är exempel på non-formellt lärande där man studerar noter och lär sig stämmor utan fasta ramar, och kortspelet pidro som är en form av informellt lärande…det sistnämnda lärde jag mig spela för ett antal år sedan tack vare några hjälpsamma österbottningar..spännande!

-          Problemet med de tre kategorierna av LLL är att de alla utgår från skolsystemet som alltings måttstock, och inte från den mera pedagogiska indelningen i bildning och utbildning. Själv anser jag att alla former av LLL är lika värdefulla – ja, fria kurser utanför skolornas tvångsläroplaner kan t.o.m. vara ännu viktigare om man ser till den personliga utvecklingen och påverkan i samhället.

-          På 1980-talet började UNESCO och liknande organ tala mer om betydelsen av LLL för världsekonomin; kunskap blev en marknadsvara och man började tala mer allmänt om utbildningsmarknader o.dyl. Visst – kunskap kan köpas och säljas – och vissa utbildningskonsulter gör det med stor framgång även inom våra organisationer. Det är lätt att förhålla sig ganska kritiskt till marknadsekonomisk retorik, eftersom det främst handlar om att paketera och, med ett nyare ord, skapa häftiga brand eller varumärken för sitt kunnande. LLL fungerar då som julklappar – snyggt paket men med magert innehåll.

-          På 1990-talet började LLL användas i två parallella sammanhang, dels anställbarhet och dels aktivt medborgarskap. Det är ju klart att 1990-talets ekonomiska lågkonjunktur avspeglades i synen på kunskap; det gällde att snabbt skapa nya jobb och då behövdes stora utbildnings-insatser. I Finland skapades t.ex yrkeshögskolorna för att möta de växande behoven. Detta med aktivt medborgarskap, som ju passar bra in i medborgarorganisationernas kurs- verksamhet, blev litet åsidosatt resursmässigt, även om bl.a EU uttalade sig i saken.

-          På 00-talet talade man mycket om aktivt medborgarskap, och jag skrev ju en nordisk utredning inom temat, men i övrigt dominerades diskussionen om LLL av den nya trenden: lärande inom arbetet. Det gällde att ständigt uppdatera sina kunskaper och lära sig navigera och surfa på webben, och samtidigt blev marknadsretoriken allt starkare. För organisationerna handlade mycket om webbsidor, e-lärande och informationskampanjer via webben, men också om en tudelning i dem som använder/inte använder Internets översvallande informationsflöde (i Sverige myntades begreppet digitala klyftor).

-           Vad kommer 2010-talet att föra med sig angående LLL? Jag ser redan några klara tendenser: LLL kommer att befrämjas via sociala medier, genom personliga (ut)bildningskonton som registrerar allt en person lärt sig under livet (hur kan man få med allt?) och genom efterfrågebaserade kurser. Man talar även idag alltmer om livslång handledning i stället för LLL; vi har Sveps och Resurcentret Föregångarna som bra  exempel på dethär.

-           Även medborgaraktiviteterna kommer att skapa en boost; folk vill inte bli hunsade av förvaltningsreformer etc. som påtvingas ovanifrån. För de finlandssvenska organisationerna gäller det att vara taggade och alerta, för om du inte står på dig så gör någon annan det.

-          Tillbaka till grundfrågan: studier eller underhållning? Mitt svar är – både och! Aulis Alanen som myntade frågeparet, ville att studiecirklarna främst skulle främja studier t.ex. genom att använda läroböcker. Javisst, men studier visar att man lär sig bäst då man är motiverad och finner en lust i själva lärandet. Inom Studieförbundets kurser brukar vi säga att “det är tillåtet att skratta här.” Det bästa är att ha “roligt på statens bekostnad”, eller kanske ännu bättre: att ha “roligt på Kulturfondens bekostnad.” ;)

-          Det lustfyllda lärandet kommer alltid att ha en plats också inom organisationer och föreningar, eftersom det är där – och speciellt där – var och en formar sin personliga identitet genom att odla sina intressen och förmågor, i god samvaro med andra fria medborgare.  Det finns power i de pidrospelande, sjungande och hjälpsamma österbottningarna!