Definition

Hur blir jag en bildad människa? En kort sammanfattning av Seppo Niemeläs teser i den aktuella doktorsavhandlingen Sivistyminen (ung.övers. ’Att bli bildad’): Bildning startar med självbildning. Genom att förverkliga mig själv/min personlighet möjliggörs en process där jag i dialog och gemenskap med andra utvecklar min potential och identitet. Min bildningsprocess är autonom i förhållande till formella läroplaner, men behöver non-formellt pedagogiskt stöd via lärare, handledare  eller medlärande – ingen blir bildad utan någon form av pedagogisk relation.

Niemeläs avhandling kan redan utropas till klassiker, ja nästan ett kanon (=rättesnöre) som en traditionstolk för folkbildningen. Vi börjar i själva startsituationen -  ett nyfiket och kreativt Själv som  i dialog med andra Själv börjar en bildningsresa vars mål ingen kan veta på förhand. Berättelsen skrivs vidare, och nu kommer sammanhanget in i bilden: Jag  växer in i en sociokulturell tradition i ett land som cirklar in min lilla personliga historia i en större. Bildning på ett samhällsplan blir då fråga om folkbildning, som med Seppo Niemeläs ord tillför tre cirklar:

-          aktivt medborgarskap, ”ett kulturspecifikt sätt att leva tillsammans.”

-          mångkulturalitet, ”en dialog där kulturerna utvecklar inbördes samförstånd och tolerans.”

-          samhällets sammanhållning (kohesion),”medborgarnas jämbördighet.”

En fjärde cirkel nämner Niemelä delvis separat, men viktig inom bildningspolitiken:

-          anställbarhet, ”studiemässig rehabilitering för dem som av olika orsaker inte har krafter att förflytta sig till yrkesutbildning och arbetsliv.”

Disputation

Jag hade förmånen att bli inbjuden till Seppo Niemeläs doktorsdisputation i Kuopio en vacker dag i september. Vår samverkan inom folkbildningens fält hade pågått i cirka 15 år genom ett flertal djupa samtal på seminarier, under möten, i bilen och en gång även hemma hos Seppo och hans lantliga idyll i Lappo. Dessa otaliga samtal gör att jag nu läser avhandlingen som ett resultat av ett 45-årigt imponerande work-in-progress,   en kontinuerlig dialog som började redan då Seppo fick anställning som timlärare på Alkio-opisto år 1966 under en samhällsradikal tidsperiod.

Det finns många adjektiv att beskriva Seppos livsgärning med – men ett som står över de andra: visionär. Seppos sätt att visionera sker alltid i dialog med andra, då han prövar olika frågor och tankar med den andra som bollplank. På så sätt blir det visionära bokstavligen en syn som är nära, inget humflum eller abstrakt ordbajseri, utan starkt berörande och inspirerande då samtalspartnern känner sig delaktig och jämbördig i dialogen, likt en Sokrates eller Grundtvig.

Opponenten, professor Veli-Matti Närri började med att nagelfara Seppo Niemeläs hermeneutiska forskningsmetod, som i avhandlingen används till att förstå hur olika bildningstraditioner kommunicerar – t.ex. den tyska Bildung-traditionen med Kant (självbildning), Herder (folklig kultur) och Hegel (nationalstaten) och hur dessa korresponderar i Sverige (Kant), Danmark (Herder) och Finland (Hegel) i den folkeoplysning/folkbildning/kansansivistys som tog fart under den senare delen av 1800-talet.

Prof. Närris fråga var tillspetsad: Bildning omtalas idag bara i festtal, är det inte lite ålderdomligt? Och din forskning är otraditionell - den innehåller ingen källkritik som i allmän historieforskning? Seppo Niemeläs svar kom omedelbart: Min traditionsforskning liknar etnologins, som talar i termer av ”medvetandets arkeologi”. Jag för en dialog med traditionen, som är en sorts enhet mellan olika horisonter, vilket ger en djupare förståelse som jag tillämpar på både bildningspedagogiken och -politiken i det sista kapitlet.

Så fortsatte disputationen i en intensiv ordväxling, eller borde jag använda N.F.S. Grundtvigs begrepp  ”levande växelverkan”, i närmare tre timmar! Opponenten påpekade att franska (Rousseau) och brittiska (Locke) pedagogiska influenser saknades, och frågade vilken idéström som varit starkast i Finland. Niemelä svarade att i Finland har nationalstaten varit av större betydelse än i övriga nordiska länder. Inom folkbildningen har betoningen på att fostra aktiva samhällsmedborgare varit i fokus, samtidigt som statsberoendet skapat en sorts korporativism som hindrat olika bildnings- och medborgaraktiviteter. Prefixet ”folk” före bildning togs bort och ersattes av ”fri” bildning därför att ”folk” blev ett starkt politiskt färgat ord efter andra världskriget i Finland.

Diskussion

En fråga från den intressanta disputationen tar jag med mig efteråt: Vilken är den ursprungliga influensen som väcker bildningslusten, den första Bildung-bilden? En modern psykolog skulle svara: den person som barnet först anknyter till (modern, fadern eller annan fostrare). En upplyst pedagog skulle svara: bilden av sig själv, kopplad till empatin, en livslång lärande reflektion och relation. När det gäller Seppo Niemeläs disciplin – socialpedagogiken – så betonar han också de sociala aspekterna, t.ex. folkhögskolans internat och studieförbundens studiecirklar – men också stora nutida utmaningar, såsom diskussionen om klimatförändringarna och våra ekologiska villkor.

Ett spår som leder vidare från J.V. Snellman till Santeri Alkio är språkdimensionen, och man kommer lätt in på minerad mark om man ser på fennomanin och språkstriderna som även lämnat sina tydliga spår i (folk)bildningstraditionen i Finland. Niemelä väljer att inte problematisera detta i sin avhandling, utan han följer långt det fennomanska bildningsspåret utan att analysera den finlandssvenska bildningsrörelsen som växelverkat med den finsk-finska i historiens vågrörelser . 

Språkförbistringen kan läsas med minst två olika glasögon: dels närsynt genom att detaljstudera hur folkbildningens institutioner använt språkkampen som ett sätt att aktivera folkets djupa led i en hegemonisk maktförskjutning som skett från svenskan till finskan. Men också fjärrsynt då det trots alla slitningar ändå har funnits starkare krafter som förenat folkbildarna, t.ex. medborgarkampen mot förryskningen, det goda nordiska samarbetet som just inom folkbildningen har starka pedagogiska rötter långt bakåt i tiden etc.

Seppo Niemeläs avhandling kan även läsas som ett tungt inlägg – en sorts folkbildningens kanon – i dagens samhällsdebatt, och då tänker jag på den politiskt eldfängda invandrardebatten som blivit ett populistiskt slaginstrument. Den danska idéhistorikern och pedagogfilosofen Ove Korsgaard, som är en av Seppo Niemeläs (och mina) inspiratörer, har i debatten om vad som är ursprungligt danskt (kulturkanon) sagt att man borde komma bort från kulturella rättesnören och i stället diskutera vad medborgarskap innebär:

”Hvis vi fokuserer på kultur som det væsentlige, siger vi indirekte, at tyrkere for eksempel skal overtage den danske kulturelle arv for at blive danskere. Det er enormt store og også forkerte krav at stille. Derimod er det ikke forkert at kræve af folk, der kommer hertil, at de bliver danskere i politisk forstand. At de respekterer og tager del i det demokratiske fællesskab, vi kalder Danmark. Så der er brug for en politisk kanon snarere end en kulturkanon. Man kan kalde det en demokratikanon.” ( Ove Korsgaard i Politikken 30.3.2007)

Parallellerna till att fördjupa invandrardebatten i Finland är tydliga, och här har (folk)bildningen en växande framtida roll att spela – inte som ”sannfinländskt kulturkanon” utan som jämbördigt politiskt demokratikanon där ingen blir diskriminerad på grund av sin bakgrund eller övertygelse.