Efter en medveten paus i bloggandet på exakt 6 månader, återkommer jag nu (om det nu finns kvar nån som hittar till bloggen…).

Under ett halvår har jag försökt skapa distans till det jag hittills sysslat med under de senaste 25 åren. Och främst en (själv)kritisk distans – det är ju så lätt att bli hemmablind och fastna i floskler – så bered dig på fler kritiska inlägg framöver…

Ta nu det här med folkbildning.

Jag har under min alterneringstid gjort några kritiska reflektioner:

-          Folkbildningen har blivit alltför mainstream inom utbildnings-systemet. Följden är att de folkbildande organisationerna har svårigheter att peka på sin särart i både kursinnehåll och i förhållande till annan utbildning. Vi har blivit alltför politiskt korrekta i jakten på statsunderstöd och projektbidrag.

-          Folkbildningens fokus är alltför institutionell medan många av de folkbildande aktiviteterna sker utanför de institutionella ramarna. Följden är att institutionerna i bästa fall erbjuder mötesplatser, men deltar inte i själva mötet.

-          Folkbildningens språk är inte relevant i dagens individualistiska värld som älskar förenklingar samtidigt som kunskapsanspråken blivit allt mer komplicerade.

Ta ställning! uppmanar ett rykande aktuellt debatthäfte från DFS (Dansk Folkeoplysnings Samråd) med titeln Drastiska förändringar är nödvändiga, som i stort sett skriver under mina egna tankar.

Huvudtendenserna är enligt debatthäftet en ökad globalisering, konkurrens och individualisering. Vilka är då mottendenserna? De är inte helt lätta att identifiera, men debatthäftet lyfter fram bl.a. medborgarnas sociala och kommunikativa kompetenser, att bygga broar mellan lösa sociala nätverk och fasta institutioner, fördjupa och ge sammanhang i enskilda komplicerade frågor.

Bäst funkar debatthäftets mothugg in formen av Djävulens advokat, såsom påståendet att folkbildningens särprägel är att finnas till för alla, och inte att spana efter särskilda nischer att hänga upp sin profil på. Och vad tycks om följande argument: ”Selvfedheden, de uforpligtende fællesskaber og facebook-fascinationen er et ungdomsfænomen, som glider i baggrunden med alderen. Behovet for substans og fordybelse kommer af sig selv med alderen.”!

Läs gärna hela debatthäftet via länken på Bildningsforum och låt dig provoceras!

För mig handlar folkbildningens dilemma och spänningen med att vara ständigt aktuell och nära – även på distans. Låt mig nu komma med två konkreta exempel på vad jag far efter:

-          Idag ordnas utanför riksdagen en demonstration mot den obligatoriska skolsvenskan.  På Svenska folkskolans vänners årsfest på G18 igår 30.3 talade ordförande Per-Edvin Persson starkt för att bevara skolsvenskan obligatorisk och återinföra obligatoriet i studentexamen, medan Sveriges ambassadör i Finland, Johan Molander pläderade för svenskans ökade nytta i det växande företagssamarbetet mellan våra länder. Tidigare chefred. för Helsingin Sanomat, Janne Virkkunen, sade att han trots sin fennomanska bakgrund insett svenskans värde även för den finskspråkiga majoriteten. Varför alltså denna finskhetsivrarnas ängsliga isolationstendens i en värld där ökade språkkunskaper behövs allt mer?

SFV har gjort konkreta insatser genom att bevilja Janne Virkkunen sitt nyinstiftade Brobyggarpris, och stött de utsatta svensklärarna i finska skolor, genom att dubblera antalet stipendier årligen från fem till tio och därmed uppmuntra dem till fortsatta satsningar på svenska. Vad mer kunde göras, med eller utan pengar? Facebookgrupper, fler kurser i svenska etc.…

-          Den egyptiske bloggaren och demokratiaktivisten Amr Gharbeia har varit aktivt med i den egyptiska revolutionen som startade på Tahrirtorget i Kairo. Han är ett skolexempel på en modern folkbildare, som genom lösa sociala nätverk på webben lyckats skapa en samhällsförändring bokstavligen på gator och torg i en hänsynslös diktatur. Amr deltar i Finlands socialforum, som hålls på Helsingfors svenska Arbis inkommande veckoslut (Hbl 31.3.11). Frågan lyder:

-          Hur översätta det egyptiska exemplet till vår finlandssvenska verklighet? Kunde vi ordna fler diskussionstillfällen som fördjupar vår kunskap om vad som sker i Nordafrika just nu i ett större sammanhang? Hur många folkbildare deltar i Finlands socialforum på Arbis?