När jag berättar åt folk om mina planer på ett sabbatsår mitt i karriären under inkommande höst, blir den första frågan nästan alltid: Nå, vad skall du göra? Om jag då troskyldigt svarar - bara vara – möts jag av en misstrogen blick som skvallrar om att killen nog inte menar allvar.

Vadå, varför måste en man i medelåldern redovisa en hel massa projekt under en tilltänkt alterneringsledighet, för att inte förlora ansiktet? En kvinna i motsvarande ålder och position skulle kanske komma lättare undan; åtminstone verkade det så när en finsk kollega häromåret förverkligade sin alterneringsdröm.

Vi har att göra med en ganska snillrik arbetspolitisk konstruktion. Enligt lagen om alterneringsledighet, som stadfästes av president Halonen senaste årsskifte, skall arbetsgivaren anställa en arbetslös person under den tid som den lediga arbetstagaren pustar ut. Alltså: bättre sysselsättning och bättre ork på en och samma gång!

Arrangemanget har på kort tid blivit mäkta populärt: under 2000-talet har redan över 150.000 finländare utnyttjat möjlighet till en ledighet mellan 3 och 12 månader. Största delen är 50 år fyllda, medan en dryg femtedel är i min ålder just under 50. Fördelningen mellan män och kvinnor har jag inte koll på, men fingertoppskänslan säger att kvinnorna dominerar (vi män lever ju i illusionen att vi är oersättliga...).

’Alternera’ betyder enligt ordboken att skifta, gå i skift, att avlösa varann. Litet som ett stafettlopp. I mitt fall ger jag med varm hand över stafettpinnen till den mångårige kollegan Matts Granö som har hunnit med några varv mer på folkbildningens arena, utan att tröttna. Nu talar man trendigt om downshifting, men vadå: man skiftar ju upp genom bättre livskvalitet.

Nu skall jag kort berätta the true story hur beslutet om sabbatsåret mognade fram. Efter drygt 25 år och 700 seminarier utan hand- och fotbroms, förutom ett år som pappaledig då barnen var små, kände jag ett växande behov av att hitta tillbaka till den nyenkla långsamhetens lov.

Återkommande hälsobesvär och sömnproblem, åldrande föräldrar, ett intensivt familjeliv var även viktiga byggstenar bakom beslutet.

Själva insikten drabbade mig i kantarellskogen i Ingå en dag i september. Skogen skimrade i diverse gula schatteringar, och skiftet från grönt till gult gav upphov till en dikt:

                      Skogens signalfärg: gul-orange

                      plocka kantarell för stuvning ikväll

                      Yes! De växer i små kolonier

                      på stigar, under barrträd

                      kamouflerade av lövfrimärken på marken

                      Skärp blicken, du svettiga vandrare

                      du får lön för mödan:

                      En korg full av

                      guldpokaler