Opinionsmätningar av alla de slag har blivit legio i samhällsdebatten, ja snart sagt i hela politikens utformning. Och det låter ju som ett piggt inslag i demokratin: om man vill veta senaste nytt om t.ex. politikers eller partiers förtroende, gör man en snabbgallup på gatan eller via webben.

 I den norska makt- och demokratiutredningen (NOU 2003:19) kallade man fenomenet för barometerdemokrati. I sina mest vulgära varianter kan detta fenomen drivas hur långt som helst, och tydligen med rätt höga röstetal. Arthur Danielsen beskriver i sin artikel i DEMOS-antologin[1] om ”Pizzavalet” 2004 i Norge, då över 200.000 norrmän röstade fram sin favoritfyllning på pizzan. Antalet röster var större än Kristelig Folkeparti fick i Stortingsvalet året därefter…

 Marknadspopulism och medialisering ser ut att bli bestående styrmekanismer för den känsliga folkopinionen. Utmaningen blir då att finna metoder och mekanismer som går djupare, bortom opinionerna. Här erbjuder deliberativ demokratiteori ett alternativ som utgår från att medborgarna nog är mer upplysta än enbart som objekt för konsument- och mediekampanjer.

 Marina Lindell har under de senaste åren jobbat med deliberativa medborgarråd inom ramen för sin tjänst som koordinator för Metodcentret (MC). MC har deltagit bl.a. i arrangemangen av European Citizen´s Consultations (ECC), där närmare 1.800 medborgare inom alla EU-27-länder för första gången kommit till tals i en nästan simultan deliberation om Unionens mest brännande framtidsfrågor – miljön, välfärden och invandringen.

 I Lokus-handboken Från opinion till deliberation ,skriven av Marina Lindell, finns en förtjänstfull beskrivning över möjligheterna med deliberativa medborgarråd. Här finns också en ambition att applicera metoden på lokal nivå – en nog så viktig ingrediens bl.a. i den finländska diskussionen om närdemokratins framtid.

 Naturligtvis skall vi vara medvetna om deliberationers fallgropar. De vanligaste kritiska kommentarerna brukar handla om hur deliberationer beaktar demokratisk legitimitet (är resultaten helt legitima?), maktförhållanden (viktigare VEM som säger än VAD som sägs) och deltagarnas kognitiva utgångspunkter (vet vi tillräckligt i denna fråga?).

 Med egen erfarenhet av deliberationer, både i teori och praktik, kan jag säga att legitimitetsproblematiken är den mest utmanande aspekten i medborgarråd och liknande konsultativa processer. Samtidigt skall man inte polarisera den legitima, representativa demokratin mot diverse deltagande demokratimetoder som nu vinner terräng. Båda behövs i den nya tidens demokratifostran. Med en pizzametafor: om partierna är pizzadegen, valen och röstningsprocedurerna är fyllningen – så är deliberationer den ack så nödvändiga kryddan!