Dagens Finland omstuvas demografiskt och geografiskt så, att urbaniseringen och koncentrationen till större städer fortsätter. Stigande bostadspriser, befolkningens önskemål om naturnära boende etc. innebär dock att arbetsplatserna finns visserligen i eller nära centrum, men boendet flyttar ut till förorter och kranskommuner. Inom t.ex. Helsingfors minskade befolkningsmängden år 2006.

De stora vinnarna i flyttspelet är kranskommunerna och orter på pendlingsavstånd till arbets-platserna. För landsbygden innebär detta att Finland spaltas upp  i pendellandsbygd, kärn-landsbygd och glesbygd. Det dagliga Formel 1-racet in till och ut från centrum kan bevittnas på våra vägar. En ny samhällsklass har uppkommit: pendlarna.

I min hemkommun Ingå sades ca 25% av befolkningen pendla till huvudstadsregionen i slutet av 1990-talet. År 2008 är Ingå på god väg att bli en integrerad del av metropolregionens intressesfär. Befolkningen ökar stadigt, de flesta flyttar ut från Esbo-Grankulla-H:fors. Även nationellt bekräftas observationen: enligt en rapport från Miljöministeriet var distansen mellan bostaden och arbetsplatsen, alltså arbetsresan i en riktning, i genomsnitt 10 km år 1998. Den håller på att växa med ungefär en meter per arbetsdag. I hela landet är antalet resekilometer för resor till arbetsplatsen och tillbaka sammanlagt 190miljoner kilometer i veckan!

 Vilka frågor förenar den växande samhällsklassen? Det första man kommer på är möjlighet till distansarbete, trafiken (personbil/ kollektivt) och hela infrastrukturen på vägen. Efterhand dyker nya frågor upp: samhällsservice på boningsorten/arbetsorten, föreningsengagemang och annan medborgaraktivitet på båda hållen. Kärnfrågan lyder: vem bevakar pendlarnas intressen? Hur använder pendlaren sin röst?

 Det frågtes blott, det gavs ej svar...