Under en utbildning för lärare och annan personal inom fri bildning 14.5 på Arbis i Helsingfors formulerade jag några teser om bloggpedagogik:

1. BÖRJA INTE FRÅN SCRATCH, UTAN STARTA FRÅN EN FÄRDIG GRUPP ex. kursdeltagare kan erbjudas bloggar som fördjupning och uppföljning kring ett tema

2. FUNDERA UT BLOGGCIRKELNS PEDAGOGISKA FUNKTION...

Nyckelfrågan är: hur göra bloggcirkeln till en lärande process? Utmaningen är ofta att deltagarna har så olika kunskaps- och ambitionsnivå.

3. ...OCH KONCEPT ex. Hälsa 3-bloggcirkeln som Studiecentralen och Folkhälsan startar genom tre bloggar om arbetshälsa och välmående.

Det finns också andra koncept; i diskussionen framkastades ett förslag om en KURSBLOGG dit läraren/moderatorn lägger nyttigt material, länkar och frågor.

3. MODERATORNS ROLL VIKTIG FÖR ATT HÅLLA MOTIVATIONEN UPPE  Ofta startar en diskussion lovande, men sedan tappar den fart. Viktigt med en "kritisk massa" i bloggcirkeln, och det är ju helt okay att enbart läsa blogginläggen.

4. BERÄKNA BLOGGCIRKELNS OMFATTNING VID START OCH CHECKA VID SLUTET HUR OMFATTANDE AKTIVITETEN VARIT   Det finns ingen statlig normstyrning för e-cirklar, och det gäller att i vissa fall omräkna aktiviteten i studietimmar.

Emma Pihl höll en stimulerande och matyttig föreläsning idag med rubriken Att leda följande generation. Generation Y, de som är födda på 80- och 90-talet, är på väg in i arbetslivet medan de stora åldersklasserna födda efter kriget har gått i pension eller räknar dagarna kvar till strecket. Mellan generation Y och Baby boomers finns en djup generationsklyfta i synen på arbete, ledarskap och kompetens:

- de äldre ser arbete som slit och plikt, ledaren inger respekt och kompetensen hör till ett tydligt yrke som man känner lojalitet för;
- de unga utgår från sig sjäva, arbetet ska vara lustfyllt, ledaren en kompis och kompetensen skaffar man sig genom att använda sina nätverk som alltid är uppkopplade;
- däremellan finns generation X, 60- och 70-talisterna som är i mellanposition

Jag tycker att Emma Pihl kom med många tänkvärda tankar om generations- och sitationsanpassat ledarskap, om krockar i arbetet, om vikten att vara autentisk i sin ledarroll, ge och ta feedback löpande och vara tydlig med spelregler men ändå ge spelrum för kreativitet.
Om man vill problematisera kan ju x- y- och z-indelningen upplevas stämplande, ja nästan normativ, eftersom så många inte faller inom formen och normen. Och den globala finanskrisen visar allt större klyftor inom arbetslivet, klyftor som inte är generationsbetingade utan snarare beroende av geografi, social klass, kön och etnicitet.

Videoklippet gjort av Johanni Larjanko:

Avrundade min innehållsrika resa till Nordamerika via Island, till ett världsberömt naturspa vid namn den blå lagunen:



Den geotermiska processen gör att det vackra blå vattnet har en behaglig temp. på sisådär 37-39 grader. Dessutom fanns där den kännspaka vita leran som man skulle massera in i ansiktet; en hel hop med krigsmålade indianer simmade omkring som krokodiler i lagunen...
...detta är ett utmärkt sätt att varva ner i stilla veckan inför påsk, God påsk!

 

Kom till St Francis Xavier University i Antigonish, Kanada, där min son studerar bl.a ledarskap. Detta är en mycket progressiv skola, och mest blev jag imponerad över Coady Institute. Fick en liten pratstund med universitetets rektor Dr. Sean Riley och chefen för Coady Institute, Dr. John Gaventa; mycket givande och inspirerande!
Dr. Moses M. Coady var en katolsk präst som var ledare för en folkrörelse, Antigonish Movement, som från 1920-talet satsade mycket på Community Development. Sedan 1959 har Coady Institute utbildat otaliga NGO-ledare från hela världen, nu senast med fokus på kvinnors ledarskap. Allt enligt Moses Coadys vision:



Jag fick en bunt med material från Coady Institute, bl.a. om ledarskap för lokala samhällsutvecklare, demokrati och medborgarskapsutbildning. I ett av materialen finns en bra beskrivning på olika syner på medborgarskap:
- en neoliberal syn som ser medborgarna som konsumenter
- en statlig reformistisk syn som ser medborgarna som användare av service
- en juridisk demokratisyn som ser medborgarna som väljare, däremellan passiva
- en 'tunn' syn på medborgarorganisationer som serviceproducenter, där medborgarna blir förmånstagare
I alla dessa synsätt blir medborgarna sekundära, under systemet, medan man fr.a. borde se medborgarna som pådrivare av sociala och politiska förändringar. Tänk efter hur dylika förändringar skett i Finland; sällan har väl en byråkrat, valpolitruck eller marknadsteknokrat stått för innovationerna?
Genom att utbilda starka ledare för medborgarorganisationer så kan man få många positiva förändringsprocesser igång, se bara på många fattiga utvecklingsländer. Men också i vårt eget land ska vi satsa på kompetensutveckling inom ideela organisationer, och här har Studiecentralen en självklar mission att fylla.

Nu när det börjar vara 10 år sedan Bildningsforum grundades på Bengtskärs fyr, kom jag under min Kanadaresa att grubbla lite på Bildningsforum vid Peggy´s Cove. Detta är en vidunderligt fin plats i Kanada, den mest fotograferade i landet, och på den yttersta udden finns en fyr innan hela stora oceanen Atlanten tar vid. Kolla in här, bildningens fyr:



Historien om Peggy var den att hon var på friarstråt, och strandade sedan på denna plats som fått sitt namn av henne. På samma sätt "friar" vi olika aktörer inom fria bildningen med varandra, och har nu kommit så långt att vi vill bilda en strategisk allians med varandra. Nu är det ett momentum för den fria bildningen på svenska i vårt land; vi har flera omvärldsförändringar som gör ett utökat samarbete till en win-win-situation. Förutsatt att alla vill vara med förstås. Tillsvidare har folkhögskolorna varit ganska försiktiga, men jag ser inget att vinna med att förhala processen.

VSY-SBO är svårt skadskjutet, vilket också inverkar på hela den fria bildningens intressebevakning. Men kanske just därför en stark Bildningsallians kunde föra förhandlingar med UKM, UBS och andra, och visa att samarbete lönar sig. Vi måste på allt sätt blåsa på samma kol, visa öppenhet, bygga förtroende och även vara ärliga när det gäller resurstilldelningar till fältet. Mer gemensamt, kreativt utvecklingsarbete, tack!

...gick på en mina, eller rättare sagt ett isberg, inte långt från Nova Scotias kuster. Denna tragedi, som skedde den 15 april 1912 ledde till att 1.514 personer drunknade och 710 överlevde. Många av offren skeppades till Halifax, där vi gjorde en avstickare till stadens maritima museum:



En finländsk pojke lär även vara begraven i Halifax, men jag är inte säker på om hans namn är Jakob Alfred Wiklund eller något annat svensk-klingande namn. Hemuppgift: ta reda på vad gossen hette...eller kan någon läsare hjälpa till?

Lämnade NYC efter innehållsrika dagar...tog några bilder av Kanadagäss som får symbolisera överfarten till det nordliga landet Ca-na-da, mina drömmars mål:



Hej, den här Atlantbassängen är litet större än ankdammen :)

Kom rätt sent till Museum of Modern Arts, kända MoMa, och här fanns det MASSOR att se.
Eftersom jag nu under min resa grubblat över dethär med fred och frihet, eller kanske bristen på dem, så stannade jag framför följande konstverk:



Installationen föreställer olika modeller för unga muslimska flickor och kvinnor, hijab, som dessa kan använda under skolans gymnastiklektioner. Kreatör är den holländska konstnären Cindy van den Bremen (f. 1972), som med dessa huvudbonader dels vill påtala hur muslimska kvinnor isoleras från skolans sportundervisning, men att dessa modeller helt praktiskt kan användas för att lösa problemet. Snacka om samhälls-engagerad konst...frågan är naturligtvis eldfängd, men jag ser hijabmodellerna som ett inlägg i debatten om inklusion i skolan: Är det så att de muslimska flickorna isolerar sig frivilligt från jumppan? Hur långt kan skolorna gå i att förbjuda huvudbonader och -dukar? Hur kunde en moderat form av islam befrämjas genom t.ex. dessa hijabs?

Från 9/11 till FN, det är ju en logisk följd när man är i NYC...undrar förresten om FN:s muskler räcker till i kampen mot terrorismen? Många har ju påtalat att FN:s roll har blivit svagare, medan Natos roll har vuxit. Finland försöker ju bli medlem i Säkerhetsrådet, få se hur det ska gå till...

När jag kom till FN:s högkvarter möttes jag av en sjungande barnkör från alla jordens hörn, stämningen var glad och avslappnad. Kollade in en utställning om rasismens historia, rotade i bokshopen och gick naturligtvis för att "möta" min favorit, Dag Hammarskjöld.

 Hammarskjöld var FN:s generalsekreterare 1953-61, och inrättade ett meditationsrum i FN:s högkvarter, dit folk med olika livsåskådningar kunde ta sig en rast. Det är något speciellt med den täta tystnaden, det framsipprande ljuset i rummet...



I Dag Hammarskjölds märkliga dagbok Vägmärken, som ofta följer med mig på resor, läser jag:
"Våldsdåd -. I stort som smått den bittra paradoxen: dödens mening - och dödandets meningslöshet.
//
Den "mystiska upplevelsen". Alltid: här och nu - i den frihet som är ett med distans, i den tystnad som föds ur stillhet. Men - denna frihet är en frihet under handlande, denna stillhet är en stillhet bland människor. Mysteriet är ständig verklighet hos den som i världen är fri sig själv, verklighet i lugn mognad under bejakelsens mottagande uppmärksamhet."