Föredrag Svenska studieförbundet 50 år 15.12.2011 Vasa, Vasabladet 16.12.2011

Livslångt lärande (LLL)är ett begrepp som har förändrats under årtiondenas lopp, ja egentligen under hela Svenska studieförbundets 50 år långa historia. Dessutom varierar innehållet beroende på om vi talar om förhållandena i utvecklingsländer t.ex. i Afrika, där det långt handlar om läskunnighetsprojekt för vuxna analfabeter i fattiga förhållanden. I Europa har livslångt lärande handlat om att människan utvecklar sina kunskaper och kompetenser under hela livet, och att lärandet fortsätter även utöver det formella skolsystemet.

En snabb check på Wikipedia ger definitionen att livslångt lärande “..är en livslång, frivillig och självmotiverande strävan efter kunskap, antingen av personliga eller av professionella orsaker.” Definitionen är egentligen ganska bra, speciellt detta med frivillighet och självmotivation borde ju passa bra in på de finlandssvenska organisationernas kurs- och frivilligverksamhet.

Låt mig ändå göra en liten historisk exkursion i hur synen på LLL har förändrats över årtiondena och pejla detta i nuläget inom organisationerna:

-          på 1960- och 70-talen myntade UNESCO uttrycket lifelong education , och menade med det en länk mellan det formella utbildningssystemet och annat lärande: man talade om tre kategorier – formellt, non-formellt och informellt lärande. Vi kan ta följande exempel på kurser som passer in i kategorierna: första hjälpkurserna som FRK ordnar är till sin karaktär formella med en klar läroplan, körsång och –övningar är exempel på non-formellt lärande där man studerar noter och lär sig stämmor utan fasta ramar, och kortspelet pidro som är en form av informellt lärande…det sistnämnda lärde jag mig spela för ett antal år sedan tack vare några hjälpsamma österbottningar..spännande!

-          Problemet med de tre kategorierna av LLL är att de alla utgår från skolsystemet som alltings måttstock, och inte från den mera pedagogiska indelningen i bildning och utbildning. Själv anser jag att alla former av LLL är lika värdefulla – ja, fria kurser utanför skolornas tvångsläroplaner kan t.o.m. vara ännu viktigare om man ser till den personliga utvecklingen och påverkan i samhället.

-          På 1980-talet började UNESCO och liknande organ tala mer om betydelsen av LLL för världsekonomin; kunskap blev en marknadsvara och man började tala mer allmänt om utbildningsmarknader o.dyl. Visst – kunskap kan köpas och säljas – och vissa utbildningskonsulter gör det med stor framgång även inom våra organisationer. Det är lätt att förhålla sig ganska kritiskt till marknadsekonomisk retorik, eftersom det främst handlar om att paketera och, med ett nyare ord, skapa häftiga brand eller varumärken för sitt kunnande. LLL fungerar då som julklappar – snyggt paket men med magert innehåll.

-          På 1990-talet började LLL användas i två parallella sammanhang, dels anställbarhet och dels aktivt medborgarskap. Det är ju klart att 1990-talets ekonomiska lågkonjunktur avspeglades i synen på kunskap; det gällde att snabbt skapa nya jobb och då behövdes stora utbildnings-insatser. I Finland skapades t.ex yrkeshögskolorna för att möta de växande behoven. Detta med aktivt medborgarskap, som ju passar bra in i medborgarorganisationernas kurs- verksamhet, blev litet åsidosatt resursmässigt, även om bl.a EU uttalade sig i saken.

-          På 00-talet talade man mycket om aktivt medborgarskap, och jag skrev ju en nordisk utredning inom temat, men i övrigt dominerades diskussionen om LLL av den nya trenden: lärande inom arbetet. Det gällde att ständigt uppdatera sina kunskaper och lära sig navigera och surfa på webben, och samtidigt blev marknadsretoriken allt starkare. För organisationerna handlade mycket om webbsidor, e-lärande och informationskampanjer via webben, men också om en tudelning i dem som använder/inte använder Internets översvallande informationsflöde (i Sverige myntades begreppet digitala klyftor).

-           Vad kommer 2010-talet att föra med sig angående LLL? Jag ser redan några klara tendenser: LLL kommer att befrämjas via sociala medier, genom personliga (ut)bildningskonton som registrerar allt en person lärt sig under livet (hur kan man få med allt?) och genom efterfrågebaserade kurser. Man talar även idag alltmer om livslång handledning i stället för LLL; vi har Sveps och Resurcentret Föregångarna som bra  exempel på dethär.

-           Även medborgaraktiviteterna kommer att skapa en boost; folk vill inte bli hunsade av förvaltningsreformer etc. som påtvingas ovanifrån. För de finlandssvenska organisationerna gäller det att vara taggade och alerta, för om du inte står på dig så gör någon annan det.

-          Tillbaka till grundfrågan: studier eller underhållning? Mitt svar är – både och! Aulis Alanen som myntade frågeparet, ville att studiecirklarna främst skulle främja studier t.ex. genom att använda läroböcker. Javisst, men studier visar att man lär sig bäst då man är motiverad och finner en lust i själva lärandet. Inom Studieförbundets kurser brukar vi säga att “det är tillåtet att skratta här.” Det bästa är att ha “roligt på statens bekostnad”, eller kanske ännu bättre: att ha “roligt på Kulturfondens bekostnad.” ;)

-          Det lustfyllda lärandet kommer alltid att ha en plats också inom organisationer och föreningar, eftersom det är där – och speciellt där – var och en formar sin personliga identitet genom att odla sina intressen och förmågor, i god samvaro med andra fria medborgare.  Det finns power i de pidrospelande, sjungande och hjälpsamma österbottningarna!

Definition

Hur blir jag en bildad människa? En kort sammanfattning av Seppo Niemeläs teser i den aktuella doktorsavhandlingen Sivistyminen (ung.övers. ’Att bli bildad’): Bildning startar med självbildning. Genom att förverkliga mig själv/min personlighet möjliggörs en process där jag i dialog och gemenskap med andra utvecklar min potential och identitet. Min bildningsprocess är autonom i förhållande till formella läroplaner, men behöver non-formellt pedagogiskt stöd via lärare, handledare  eller medlärande – ingen blir bildad utan någon form av pedagogisk relation.

Niemeläs avhandling kan redan utropas till klassiker, ja nästan ett kanon (=rättesnöre) som en traditionstolk för folkbildningen. Vi börjar i själva startsituationen -  ett nyfiket och kreativt Själv som  i dialog med andra Själv börjar en bildningsresa vars mål ingen kan veta på förhand. Berättelsen skrivs vidare, och nu kommer sammanhanget in i bilden: Jag  växer in i en sociokulturell tradition i ett land som cirklar in min lilla personliga historia i en större. Bildning på ett samhällsplan blir då fråga om folkbildning, som med Seppo Niemeläs ord tillför tre cirklar:

-          aktivt medborgarskap, ”ett kulturspecifikt sätt att leva tillsammans.”

-          mångkulturalitet, ”en dialog där kulturerna utvecklar inbördes samförstånd och tolerans.”

-          samhällets sammanhållning (kohesion),”medborgarnas jämbördighet.”

En fjärde cirkel nämner Niemelä delvis separat, men viktig inom bildningspolitiken:

-          anställbarhet, ”studiemässig rehabilitering för dem som av olika orsaker inte har krafter att förflytta sig till yrkesutbildning och arbetsliv.”

 

Disputation

Jag hade förmånen att bli inbjuden till Seppo Niemeläs doktorsdisputation i Kuopio en vacker dag i september. Vår samverkan inom folkbildningens fält hade pågått i cirka 15 år genom ett flertal djupa samtal på seminarier, under möten, i bilen och en gång även hemma hos Seppo och hans lantliga idyll i Lappo. Dessa otaliga samtal gör att jag nu läser avhandlingen som ett resultat av ett 45-årigt imponerande work-in-progress,   en kontinuerlig dialog som började redan då Seppo fick anställning som timlärare på Alkio-opisto år 1966 under en samhällsradikal tidsperiod.

Det finns många adjektiv att beskriva Seppos livsgärning med – men ett som står över de andra: visionär. Seppos sätt att visionera sker alltid i dialog med andra, då han prövar olika frågor och tankar med den andra som bollplank. På så sätt blir det visionära bokstavligen en syn som är nära, inget humflum eller abstrakt ordbajseri, utan starkt berörande och inspirerande då samtalspartnern känner sig delaktig och jämbördig i dialogen, likt en Sokrates eller Grundtvig.

Opponenten, professor Veli-Matti Närri började med att nagelfara Seppo Niemeläs hermeneutiska forskningsmetod, som i avhandlingen används till att förstå hur olika bildningstraditioner kommunicerar – t.ex. den tyska Bildung-traditionen med Kant (självbildning), Herder (folklig kultur) och Hegel (nationalstaten) och hur dessa korresponderar i Sverige (Kant), Danmark (Herder) och Finland (Hegel) i den folkeoplysning/folkbildning/kansansivistys som tog fart under den senare delen av 1800-talet.

Prof. Närris fråga var tillspetsad: Bildning omtalas idag bara i festtal, är det inte lite ålderdomligt? Och din forskning är otraditionell - den innehåller ingen källkritik som i allmän historieforskning? Seppo Niemeläs svar kom omedelbart: Min traditionsforskning liknar etnologins, som talar i termer av ”medvetandets arkeologi”. Jag för en dialog med traditionen, som är en sorts enhet mellan olika horisonter, vilket ger en djupare förståelse som jag tillämpar på både bildningspedagogiken och -politiken i det sista kapitlet.

Så fortsatte disputationen i en intensiv ordväxling, eller borde jag använda N.F.S. Grundtvigs begrepp  ”levande växelverkan”, i närmare tre timmar! Opponenten påpekade att franska (Rousseau) och brittiska (Locke) pedagogiska influenser saknades, och frågade vilken idéström som varit starkast i Finland. Niemelä svarade att i Finland har nationalstaten varit av större betydelse än i övriga nordiska länder. Inom folkbildningen har betoningen på att fostra aktiva samhällsmedborgare varit i fokus, samtidigt som statsberoendet skapat en sorts korporativism som hindrat olika bildnings- och medborgaraktiviteter. Prefixet ”folk” före bildning togs bort och ersattes av ”fri” bildning därför att ”folk” blev ett starkt politiskt färgat ord efter andra världskriget i Finland.

Diskussion

 

En fråga från den intressanta disputationen tar jag med mig efteråt: Vilken är den ursprungliga influensen som väcker bildningslusten, den första Bildung-bilden? En modern psykolog skulle svara: den person som barnet först anknyter till (modern, fadern eller annan fostrare). En upplyst pedagog skulle svara: bilden av sig själv, kopplad till empatin, en livslång lärande reflektion och relation. När det gäller Seppo Niemeläs disciplin – socialpedagogiken – så betonar han också de sociala aspekterna, t.ex. folkhögskolans internat och studieförbundens studiecirklar – men också stora nutida utmaningar, såsom diskussionen om klimatförändringarna och våra ekologiska villkor.

Ett spår som leder vidare från J.V. Snellman till Santeri Alkio är språkdimensionen, och man kommer lätt in på minerad mark om man ser på fennomanin och språkstriderna som även lämnat sina tydliga spår i (folk)bildningstraditionen i Finland. Niemelä väljer att inte problematisera detta i sin avhandling, utan han följer långt det fennomanska bildningsspåret utan att analysera den finlandssvenska bildningsrörelsen som växelverkat med den finsk-finska i historiens vågrörelser . 

Språkförbistringen kan läsas med minst två olika glasögon: dels närsynt genom att detaljstudera hur folkbildningens institutioner använt språkkampen som ett sätt att aktivera folkets djupa led i en hegemonisk maktförskjutning som skett från svenskan till finskan. Men också fjärrsynt då det trots alla slitningar ändå har funnits starkare krafter som förenat folkbildarna, t.ex. medborgarkampen mot förryskningen, det goda nordiska samarbetet som just inom folkbildningen har starka pedagogiska rötter långt bakåt i tiden etc.

Seppo Niemeläs avhandling kan även läsas som ett tungt inlägg – en sorts folkbildningens kanon – i dagens samhällsdebatt, och då tänker jag på den politiskt eldfängda invandrardebatten som blivit ett populistiskt slaginstrument. Den danska idéhistorikern och pedagogfilosofen Ove Korsgaard, som är en av Seppo Niemeläs (och mina) inspiratörer, har i debatten om vad som är ursprungligt danskt (kulturkanon) sagt att man borde komma bort från kulturella rättesnören och i stället diskutera vad medborgarskap innebär:

”Hvis vi fokuserer på kultur som det væsentlige, siger vi indirekte, at tyrkere for eksempel skal overtage den danske kulturelle arv for at blive danskere. Det er enormt store og også forkerte krav at stille. Derimod er det ikke forkert at kræve af folk, der kommer hertil, at de bliver danskere i politisk forstand. At de respekterer og tager del i det demokratiske fællesskab, vi kalder Danmark. Så der er brug for en politisk kanon snarere end en kulturkanon. Man kan kalde det en demokratikanon.” ( Ove Korsgaard i Politikken 30.3.2007)

Parallellerna till att fördjupa invandrardebatten i Finland är tydliga, och här har (folk)bildningen en växande framtida roll att spela – inte som ”sannfinländskt kulturkanon” utan som jämbördigt politiskt demokratikanon där ingen blir diskriminerad på grund av sin bakgrund eller övertygelse.

Nyligen utkom min essäbok Utifrån & inifrån i Svenska folkskolans vänners skriftserie. Speciellt roligt att råka ha ett samtal med Tomas Tranströmer, färsk Nobelpristagare i litteratur, i ett samtal från Lärkkulla våren 1990, strax innan han förlorade talförmågan i en stroke. Diktådran flyter fortfarande stark hos honom; han känns som en författare som ger läsaren en tilltro till språkets och bildernas möjligheter.

Förutom Tranströmer finns andra litterära essäer, temat folkbildning & demokrati, och några personliga meditativa texter i boken. Förhoppningsvis öppnas några nya sidor även för läsaren....färgstark höst! hälsar Björn

Ps. Boken kan beställas från Sfv/Rabbe Sandelin till det facila priset 12 euro, epost rabbe.sandelin@sfv.fi Ds

Om bättre vetande och bildning;

 

Besserwissern söker inte bildning för sin egen skull,

utan för att blända andra med sina googlade kunskaper.

Besserwissern - en överförädlad hundras i kunskapskenneln?

 

Bildning, en rörlig avbild.

En spegling av ditt ansikte i Mimers brunn.

 

Att dricka utan att drunkna, och ännu vara törstig.

 

Att bilda sig en uppfattning som helt är ens egen.

 

Att ge och få i ett oavbrutet samtal.

 

Lärandets loop; ta in - öva - ge ut.

 

Sätta sig själv i ett sammanhang.

 

Bryta upp från sitt sammanhang, finna nya rastplatser i det okända.

 

Förvandla det okända till det kända.

Årets valrysare är över, och resultaten är nu common sense.
Jag vill inte gå in på de vilda mediespekulationerna om hur nästa regering ser ut, skall i stället fundera på några aspekter ur finlandssvensk synvinkel:
- den obligatoriska skolsvenskan ligger risigt till: trots att blivande statsminister Katainen försvarar status quo har ju samlingspartiets majoritet i en omröstning röstat för frivillig svenskundervisning i grundskolan. Återstår att se vilken tyngd Folktingets Ahtisaari-rapport har kvar med riksdagsvalets facit i hand.
- den svenska riksdagsgruppen är nästan helt intakt: en Gästgivars kom in från Vasa valkrets, hur tacklar man Sannfinländarnas oskrivna front?
- lokala förskjutningar har nu skett, vilket kommer att inverka på bl.a. kommunfusions-planer. I min hemkommun Ingå fick t.ex. Sfp 41,5% av rösterna, medan Sannf. tog hela 9%. I många tvåspråkiga kommuner finns det troligen en otålighet att polarisera språk-debatten i stället för att bygga över klyftorna. Trist!
- den fria bildningen påverkas indirekt, speciellt när det klarnar vem som tar hand om ministertaburetterna inom utbildning och kultur. Studieförbunden kan påverkas direkt då de nu hotas av en snedvridande politisering: det finns ett förslag om att till partierna närliggande studieförbund skulle få sina statsstöd enligt parlamentariska platser, vilket jag har motarbetat med alla medel. Då kunde ju Sannfinländarna grunda ett studieförbund och kräva sin del av kakan!!
- arbetsverkstäderna torde fortfarande gynnas, eftersom alla pratar om ungdoms- arbetslösheten. Den regionala bilden kan dock förändras; viktigt skulle vara att få permanenta lösningar till stånd under inkommande regeringsperiod.

Efter en medveten paus i bloggandet på exakt 6 månader, återkommer jag nu (om det nu finns kvar nån som hittar till bloggen…).

Under ett halvår har jag försökt skapa distans till det jag hittills sysslat med under de senaste 25 åren. Och främst en (själv)kritisk distans – det är ju så lätt att bli hemmablind och fastna i floskler – så bered dig på fler kritiska inlägg framöver…

Ta nu det här med folkbildning.

Jag har under min alterneringstid gjort några kritiska reflektioner:

-          Folkbildningen har blivit alltför mainstream inom utbildnings-systemet. Följden är att de folkbildande organisationerna har svårigheter att peka på sin särart i både kursinnehåll och i förhållande till annan utbildning. Vi har blivit alltför politiskt korrekta i jakten på statsunderstöd och projektbidrag.

-          Folkbildningens fokus är alltför institutionell medan många av de folkbildande aktiviteterna sker utanför de institutionella ramarna. Följden är att institutionerna i bästa fall erbjuder mötesplatser, men deltar inte i själva mötet.

-          Folkbildningens språk är inte relevant i dagens individualistiska värld som älskar förenklingar samtidigt som kunskapsanspråken blivit allt mer komplicerade.

Ta ställning! uppmanar ett rykande aktuellt debatthäfte från DFS (Dansk Folkeoplysnings Samråd) med titeln Drastiska förändringar är nödvändiga, som i stort sett skriver under mina egna tankar.

 

Huvudtendenserna är enligt debatthäftet en ökad globalisering, konkurrens och individualisering. Vilka är då mottendenserna? De är inte helt lätta att identifiera, men debatthäftet lyfter fram bl.a. medborgarnas sociala och kommunikativa kompetenser, att bygga broar mellan lösa sociala nätverk och fasta institutioner, fördjupa och ge sammanhang i enskilda komplicerade frågor.

Bäst funkar debatthäftets mothugg in formen av Djävulens advokat, såsom påståendet att folkbildningens särprägel är att finnas till för alla, och inte att spana efter särskilda nischer att hänga upp sin profil på. Och vad tycks om följande argument: ”Selvfedheden, de uforpligtende fællesskaber og facebook-fascinationen er et ungdomsfænomen, som glider i baggrunden med alderen. Behovet for substans og fordybelse kommer af sig selv med alderen.”!

Läs gärna hela debatthäftet via länken på Bildningsforum och låt dig provoceras!

För mig handlar folkbildningens dilemma och spänningen med att vara ständigt aktuell och nära – även på distans. Låt mig nu komma med två konkreta exempel på vad jag far efter:

-          Idag ordnas utanför riksdagen en demonstration mot den obligatoriska skolsvenskan.  På Svenska folkskolans vänners årsfest på G18 igår 30.3 talade ordförande Per-Edvin Persson starkt för att bevara skolsvenskan obligatorisk och återinföra obligatoriet i studentexamen, medan Sveriges ambassadör i Finland, Johan Molander pläderade för svenskans ökade nytta i det växande företagssamarbetet mellan våra länder. Tidigare chefred. för Helsingin Sanomat, Janne Virkkunen, sade att han trots sin fennomanska bakgrund insett svenskans värde även för den finskspråkiga majoriteten. Varför alltså denna finskhetsivrarnas ängsliga isolationstendens i en värld där ökade språkkunskaper behövs allt mer?

SFV har gjort konkreta insatser genom att bevilja Janne Virkkunen sitt nyinstiftade Brobyggarpris, och stött de utsatta svensklärarna i finska skolor, genom att dubblera antalet stipendier årligen från fem till tio och därmed uppmuntra dem till fortsatta satsningar på svenska. Vad mer kunde göras, med eller utan pengar? Facebookgrupper, fler kurser i svenska etc.…

-          Den egyptiske bloggaren och demokratiaktivisten Amr Gharbeia har varit aktivt med i den egyptiska revolutionen som startade på Tahrirtorget i Kairo. Han är ett skolexempel på en modern folkbildare, som genom lösa sociala nätverk på webben lyckats skapa en samhällsförändring bokstavligen på gator och torg i en hänsynslös diktatur. Amr deltar i Finlands socialforum, som hålls på Helsingfors svenska Arbis inkommande veckoslut (Hbl 31.3.11). Frågan lyder:

-          Hur översätta det egyptiska exemplet till vår finlandssvenska verklighet? Kunde vi ordna fler diskussionstillfällen som fördjupar vår kunskap om vad som sker i Nordafrika just nu i ett större sammanhang? Hur många folkbildare deltar i Finlands socialforum på Arbis?

Enligt en färsk studie av ELLI (European Lifelong Learning Index) placerar sig Finland på fjärde plats när det gäller livslångt lärande i fyra dimensioner (Learning to know, learning to do, learning to live together, learning to be) efter medaljtrion Danmark, Sverige och Holland.

Håhhåja, igen en av dessa otaliga rankinglistor över utbildningens effekter, kan man tänka. Jag har tidigare formulerat följande iakttagelse:

Tidens tombola påminner mer om ett marknadsgyckel med allehanda datorspel, harmlösa frågesporter och rankinglistor som mäter individers intelligens och skolors position. Slumpmässiga detaljkunskaper betyder mer än förståelsen av rötter och sammanhang.(Ur tal vid SFV:s årsmöte 2006)

 

Nåja, vad ELLI-studier påvisar är att höga poäng inom det livslånga lärandets fyra dimensioner skapar lycka i samhället. Heureka, nu har vi avslöjat hemligheten bakom lyckan!
Symptomatiskt nog är vi i Finland svagast på axeln Learning to be, som innebär lärande som en del av den personliga utvecklingen. Det finns alltså mycket att göra för folkbildningen enbart inom denna dimension...
Hela rapporten kan läsas på ELLI:s webbsidor www.elli.org

Öppningstal,  Landsbygdsriksdagen 25.9.2010 Haiko Borgå

 

Ärade deltagare,

varmt välkommen till den i ordningen 11:e finlandssvenska landsbygdsriksdagen, om man räknar med början i Vörå år 1990. Vi firar med andra ord 20-årsjubileet av detta medborgarforum för landsbygdens utvecklare på svenska i Finland, arrangerat vartannat år på olika håll och med hjälp av entusiastiska lokala krafter.

Jag vill genast i början från Svensk Byaservices sida tacka de lokala arrangörerna, Östra Nylands Byar, och speciellt Mia Aitokari, som gjort det möjligt för oss alla att samlas här på Haikko gård. Fina (herr)gårdar är ju något av ett ”brand” för den östnyländska landsbygden….:)

Senaste gång – i september 2008 -  samlades vi för första gången på Åland, med Ålands bildningsförbund som lokal medarrangör. Den gången präglades fråge-ställningarna av nordiskt samarbete, skärgården, skördefest och som alltid, landsbygdens ödesfrågor. Framtidsforskaren Janken Myrdal talade om landsbygdens tre långa tidslinjer: systemkrisen då gamla strukturer bryts ned, livsstilsförändringar som bl.a. kommer utav en ökad klimatförändring, och den nordiska landsbygdens geografiska utmaningar när urbaniseringen, arbetspendlingen, kraven på rekreation ökar hos nutidsmänniskan.

Det finns något djupt gemensamt, och alldeles speciellt, när man ser på landsbygds-riksdagarnas korta men intensiva historia:

-          det gemensamma är reflektionerna över landsbygdens, språkets och den lokala kulturens dagsläge, som ALLTID befinner sig i ett kritiskt tillstånd. Hotbilderna tornar upp sig som höstmoln på himlen, och manar landsbygdsaktörerna till direkta och omedelbara åtgärder. Det är ju en klassisk tanke, att en hotbild alltid skapar en mobiliserande motbild.

-          det speciella med just årets landsbygdsriksdag är temat – förhållandet mellan byn och kommunen. Går det att skapa konsensus kring tanken att byn – och i städerna stadsdelen – utgör den mest lokala beslutsnivån? Kan vi tillsammans inse att kommunerna och byarna, bönderna och bya-aktivisterna  “paddlar i samma kanot” så som jag skriver i Landsbygdsriksdagens tidning?

Om inte vi landsbygdsaktörer finner varandra på alla nivåer, så har vi en verklig hotbild, en framtidens skugga som mörk faller över oss. Vi behöver fastmer söka motbilderna, så som Edith Södergran skriver i sin titeldikt Framtidens skugga:

“Jag vet att icke en droppe regn sig suger i jorden
som icke är skriven i de eviga tidernas bok.
Jag vet så visst, som att solen går opp,
att jag aldrig skall skåda det andlösa ögonblick, då hon står i zenit.

Framtiden kastar på mig sin saliga skugga;
den är ingenting annat än flödande sol”

Följande Södergrans lyriska logik, så finns det något poetiskt i ordparet döende/levande landsbygd. Och bakom orden finns en stentuff och krass verklighet, något som vi förhoppningsvis får höra mer om i professorerna Krister Ståhlbergs och Eero Uusitalos inledningar…

Landsbygdsriksdagen befinner sig i ett interregnum mellan å ena sidan att vara en manifestation över vad lokala landsbygsaktörer åstadkommer enskilt och tillsammans, å andra sidan att vara en riktig RIKSDAG, en kanal för den politiska makten som finns i kommun, landskapsförbund, riksdag och regering.  Jag vill påminna om att Landsbygdsriksdagen inte bara är en privat nöjesresa för lika-sinnade lokalpatrioter, utan ett seriöst medborgarforum som sätter agendan för de närmaste årens finlandssvenska landsbygdsprogram!

Från Svenska temagruppens sida har vi nämligen förväntningar på att årets Landsbygdsriksdag skall präglas av framåtanda och konkreta idéer som kan föras vidare. SveT är en relativt ny konstruktion, ett finlandssvensk temagrupp inom YTR, som är den landsbygdspolitiska, tvärsektoriella samarbetsgruppen (JoSM) för den breda landsbygdspolitiken i Finland. Just nu funderar vi på SveT:s följande mandatperiod 2011-2013, och denna riksdag kan ge oss värdefull vägkost.

Tärningen är kastad, och den finns nu hos oss deltagare i Landsbygdsriksdagen på Haikko gård. Frågan är om tärningen visar på ett - i betydelsen en döende landsbygd som gett upp inför hotbilderna – eller sex, i betydelsen en levande landsbygd där dess invånare trotsar hoten med egna motbilder. Slumpen avgör inte vad resultatet blir – det gör vi själva, genom det demokratiska spelrummet!

Kolumn i Mentora nr 3-2010:

När jag berättar åt folk om mina planer på ett sabbatsår mitt i karriären under inkommande höst, blir den första frågan nästan alltid: Nå, vad skall du göra? Om jag då troskyldigt svarar - bara vara – möts jag av en misstrogen blick som skvallrar om att killen nog inte menar allvar.

 

Vadå, varför måste en man i medelåldern redovisa en hel massa projekt under en tilltänkt alterneringsledighet, för att inte förlora ansiktet? En kvinna i motsvarande ålder och position skulle kanske komma lättare undan; åtminstone verkade det så när en finsk kollega häromåret förverkligade sin alterneringsdröm.

 

Vi har att göra med en ganska snillrik arbetspolitisk konstruktion. Enligt lagen om alterneringsledighet, som stadfästes av president Halonen senaste årsskifte, skall arbetsgivaren anställa en arbetslös person under den tid som den lediga arbetstagaren pustar ut. Alltså: bättre sysselsättning och bättre ork på en och samma gång!

 

Arrangemanget har på kort tid blivit mäkta populärt: under 2000-talet har redan över 150.000 finländare utnyttjat möjlighet till en ledighet mellan 3 och 12 månader. Största delen är 50 år fyllda, medan en dryg femtedel är i min ålder just under 50. Fördelningen mellan män och kvinnor har jag inte koll på, men fingertoppskänslan säger att kvinnorna dominerar (vi män lever ju i illusionen att vi är oersättliga...).

 

’Alternera’ betyder enligt ordboken att skifta, gå i skift, att avlösa varann. Litet som ett stafettlopp. I mitt fall ger jag med varm hand över stafettpinnen till den mångårige kollegan Matts Granö som har hunnit med några varv mer på folkbildningens arena, utan att tröttna. Nu talar man trendigt om downshifting, men vadå: man skiftar ju upp genom bättre livskvalitet.

 

Nu skall jag kort berätta the true story hur beslutet om sabbatsåret mognade fram. Efter drygt 25 år och 700 seminarier utan hand- och fotbroms, förutom ett år som pappaledig då barnen var små, kände jag ett växande behov av att hitta tillbaka till den nyenkla långsamhetens lov.

Återkommande hälsobesvär och sömnproblem, åldrande föräldrar, ett intensivt familjeliv var även viktiga byggstenar bakom beslutet.

 

Själva insikten drabbade mig i kantarellskogen i Ingå en dag i september. Skogen skimrade i diverse gula schatteringar, och skiftet från grönt till gult gav upphov till en dikt:

 

                      Skogens signalfärg: gul-orange

                      plocka kantarell för stuvning ikväll

 

                      Yes! De växer i små kolonier

                      på stigar, under barrträd

                      kamouflerade av lövfrimärken på marken

 

                      Skärp blicken, du svettiga vandrare

                      du får lön för mödan:

 

                      En korg full av

                      guldpokaler

Deltog nyligen i en paneldebatt i samband med ett Hållbar livsstil-seminarium som ordnades av Bildningsforum, FAMI och Centret för Livslångt lärande (ÅA). Följande dag var jag moderator för ett seminarium kring temat demokrati och lärande. De två seminarierna bildade en fin helhet och gav upphov till följande reflektion:

All pedagogik strävar efter hållbarhet.
Livslångt lärande är hållbart, en personlig obruten kedja av insikter som blir åsikter som blir utsikter.
Livsstilen är hållbar om den beaktar ekologi, ekonomi och ekumenik (alla innehållande det grekiska ordet Oikos = hus, ekumenik i min förståelse livssyn och dialog).
Alla som någon gång byggt hus vet detta, att huset behöver en hållbar grund. Samma metafor gäller för pedagogiken.

Vilka är då byggstenarna för en hållbar pedagogik?

Jag har kommit fram till att dialogen finns i centrum. Kring det dialogiska byggs sedan fyra väggar, eller ännu bättre, (syn)vinklar:

- kunskap, förståelse: vi kallar oss för upplysta medborgare, är vi medvetna om kampen om hegemoni som förs inom olika kunskapsområden, t.ex. klimat och kost?

Den norska filosofen Arne Naess: "Vad vi behöver är starkare fokus på klokhet och visdom" gällande klimatförändringen. Hittills har man inte sett så mycket av detta i klimatdebatten.

- konflikter, dilemman: mycket av värdefostran sker i mötet med det främmande, det andra. Hur många homosexuella har en homofob pratat med? Diskussionen om slöjor i skolan är ganska avslöjande; för-domar utdelas i mediernas öppna domstolar.

- konkreta färdigheter: hållbar livsstil och demokrati förverkligas bäst genom action, dvs. konkreta handlingar i vardagen, blev en gemensam konklusion av seminarierna.

- upplevelser, erfarenheter: vi lär oss bäst genom det självupplevda, och en lärare känner sig genast säkrare om han/hon står på erfarenhetens stadiga grund. Ibland handlar inlärning också om avlärning, att göra sig av med negativa erfarenheter och handlingsmönster.

Testa fyra-vinkel-övningen på någon fråga som du funderar på. Jag kom snabbt att tänka på ett nu aktuellt tema, nämligen potatisodling:

- vad vet jag om olika potatissorter? Inte så värst mycket, borde studera ämnet mer noggrant..
- vilka dilemman uppstår i potatisåkern? Tja, det gäller väl att undvika att sätta sin sista potatis.. :)
- vilka konkreta färdigheter kan jag uppvisa? Nå, senaste veckoslut hade vi potatistalko hos äldsta dottern, med bonden Paavo-metoden, alltså hackor och spadar. Inga bränsleslukande traktorer eller jordfräsar...
- vilka upplevelser? Nåjo, det blev väl lite värk i handled och rygg, men visst var det en positiv upplevelse. Drömmer redan om nyupptagen, närodlad potatis med dill &sill....